Där i mitten på 90-talet då jag debuterade i Norsjös A-lag så vet jag att jag sådär undanskymt tänkte att de gamla rävarna i laget var uråldrigt gamla. Så där gammeldax gamla som bara dinosaurier kan vara. Jag var 16-17 bast, och de jag just pratade om var... 26-29. Legendaren Lars Källströmer var en tidig favorit i mina ögon... men det gick inte att undgå att tänka att han var sjuttioelva år äldre än mig. Urgammal (men grymt bra)... och nu är jag 2-3 år äldre än vad han var då. Äldre än vad t.ex. Larsa var då... sånna trodde jag inte fanns. Typ.

Det var väl troligt att lyckan skulle vara hyfsat kortvarig. Eller... jag vet inte om det var så otur. Jag har hur som helst fått en månads uppsägning av lägenheten. Kicken. Booten. Hornstull no more. "Läs mer" ger en komplett redogörelse.

Den 1 Maj så var det äntligen dags. Roy Khan äntrade scenen tillsammans med resterande medlemmar av "Kamelot". Vi kom till Fryshuset lagom för att hinna se förband nummer 2. Ett grekiskt-svenskt metalband som heter "Firewind". Ojämnhet måste man sätta den gruppen under. Några låtar var grymt bra, medan andra fick mig att gäspa utan att jag tänkte på det. Men som sagt, en grupp att hålla ögona på.

Äntligen dök dom då upp i VK. Stiliga som få.
http://www.vk.se/familje/familje.jsp?c=singlebro&id=12369&date=2008-04-2...

Ligger bilden inte kvar så kanske den gör det här:
http://neo.vk.se/family/archive/normal/9010212.jpg

I min inte allt för händelsefyllda vardag så tenderar jag att fortsätta med mitt stora intresse. Jag ser en magisk mängd film. På två dagar har jag sett två filmer som jag lite smått sett fram emot att se av olika anledningar. "The Fountain", en Rachel Weisz och Hugh Jackman rulle som fått riktigt bra kritik på IMDB, och "In the Valley of Elah". Den sistnämna lovade gott då en av mina favoritskådespelare axlade huvudrollen. Tommy Lee Jones gör sällan en dålig roll i mitt tycke.

Liten snabb statusuppdatering är väl på sin plats.
För dryga veckan sedan så blev det Umeåbesök igen. Åkte upp för tredje gången sedan jag flyttat ner till storstan, och denna gång var det Johan och Stinas bröllopsfest som skulle avhandlas.

Du vet att tankarna är med dig idag. Om några timmar genomgår du något de flesta nog inte ens kan föreställa sig jobbighetsgraden av. Kemon kommer göra dig hel igen. Jag bara vet det. Minns att mina tankar är med dig när du mår som sämst M!

Nu har det gått 48 timmar sedan min iPhone landade i Sverige. Som ett barn såg fram emot julafton så såg jag fram emot min nya telefon. Vad hände?

Påsken såg man inte fram emot direkt. Sitta ensam på Söder och löka. Har varit upp til Norrland två ggr redan sedan jag flyttade ner hit, och så jäkla bra tjänar jag inte att jag kan hoppa på flyget när jag känner för det =)

Nu har det gått några veckor sedan jag började oroa mig inför den uppgift jag fick till Johan och Stinas bröllop. Jag visste att jag skulle tycka att det var skoj att fota deras bröllop och de viktiga parbilderna. Men jag var helt övertygad om att jag skulle sätta en enorm press på mig själv att det skulle bli bra bilder. Mycket riktigt så har jag gått och varit riktigt nervös. Nu när bröllopet är över, det vackra paret blivit officiella i Guds ögon, så kan jag bara titta tillbaka och känna glädje.